Glöm inte Homs

Bläddrar man förbi alla artiklar om den nya prinsessan möter man en annan verklighet. Glöm inte bort babyn i Homs och glöm inte bort den modiga reportern Marie Colvin som skrev från den syriska staden Homs: “Såg en bebis dö i dag. Splitter, läkarna kunde inget göra. Hans lilla mage hävdes tills han slutade andas. Kände mig hjälplös.”. Idag är även Marie Colvin död. Åsne Seierstad tecknar ett fint porträtt av sin vän i DN. “Hon skrev med hamrande samvete”.

Ingen tid att mata duvor

“Först brukar jag skriva ordet ARBETSRO på tavlan. Utan arbetsro ingen inlärning. Sedan förklarar jag att det är jag som är kung i det här klassrummet”. Citatet är från DN:s Familjesida och det är Åke Malmberg som berättar. Han fyller 75 år idag, och förutom att arbeta som lärarvikarie med ovanstående som yrkesknep så är han även reseledare.

Åkes livsstil ligger i tiden nu när pensionsåldern kanske höjs. Här gäller det för en stackars 53-åring att inse att det är 20 år kvar innan det är dags att mata duvor i parken. Tänker på en bekant som också var lärarvikarie fram till 80-årsåldern. Hans knep var att ha kostym, vit skjorta och fluga på jobbet. “En sådan klädesel hade ungarna aldrig sett så de blev tysta av bara min uppenbarelse. Sedan sa jag att de var tvungna och ta det lite lugnt så jag inte fick en hjärtattack och dog eftersom jag var så gammal” brukade han belåtet berätta. Se där – ytterligare ett yrkesknep.

Igår hade jag en inskolningsdag på mitt nya jobb som jag tillträder officiellt 2 april. Min företrädare är 70 år ung och vi startade vår gemensamma arbetsdag klockan 7 på morgonen. 11 timmar senare avslutade vi dagens sista möte och sa trevlig helg till varandra. Han gick med spänstiga steg till gaten på flygplatsen för att flyga hem, jag körde dödstrött de två milen hem och somnade framför TV:n.

Det gäller att kämpa på och försöka hålla jämna steg med 70-åringarna. När jag har åldern inne ska jag minsann bli drottning på jobbet.

Kaffe som tröst

Det är onsdag morgon. Snön ligger djup över Öland och när jag sitter vid mitt skrivbord ser jag ut över ett tidlöst landskap. Ladan i blickfånget med sin vackra skiftesverksvägg har säkert stått där i hundra år. Texterna som jag redigera i datorn skildrar min fars, farfars och farfarsfars liv. Den första minnesbilden är från 1893 och jag tänker på den nu när jag dricker mitt förmiddagskaffe. Det är lätt att bli vemodig och melankolisk när man läser texten som är en nedtecknad intervju av min farfar, Viktors son. Och som ni förstår behövs kaffe till läsningen.

“1893 är Viktor 15 år gammal och ska ge sig iväg från Småland till Halland för att ta drängplats. Föräldrarna Kristina och Karl är ledsna, de börjar bli gamla och utslitna och fruktar ensamheten och fattigdomen.

Nu har Karl gått ner till sjön Hurven för att fiska. Det blir inte så stor fångst men de svälter ju inte om det finns fisk i huset. Säkert gick han också för att slippa se sista barnet försvinna ut i världen. De andra fyra äldre barnen hade alla tidigare rest till Amerika .

Mor Kristina snyftade när hon gick omkring med en brinnande enruska. Hon hade tröstat sig med en kopp kaffe och nu fick hon försöka få bort doften för Karl tyckte inte om att hon slösade bort deras fattiga slantar på något så onödigt som kaffe.

- Du måste vara rädd om dig och res inte till Amerika för du måste ta hand om oss när vi blir gamla och orkeslösa, sa Kristina under tiden hon packade ner färdkost till Viktor”

Till historien hör att stackars Kristina aldrig återsåg sin son mer. Han kom hem först på hennes begravning 1914.

En dag med en Dag i Dublin

Så var det äntligen dags att tillbringa en dag i Dublin. Hämtade nyöversättningen av”Ulysses” på OK/Q8 (sic!) igår och packade upp paketet från nätbokhandeln. Förutom “Ulysses” hade jag också köpt boken av översättaren Erik Andersson, “Dag ut och dag in med en dag i Dublin”.

Förmiddagen tillbringade jag i Erik Anderssons sällskap. Han är en minst lika lysande ciceron och inspiratör som Olof Lagercrantz (“Om James Joyces Odysseus”). Stärkt av detta sällskap tog jag mod till mig och öppnade den 792 sidor långa “Ulysses”. Vilken läsning! Klockan är nu åtta på kvällen och jag har följt såväl Stephen Dedalus som Leopold Blooms förmiddag fram till klockan 11 i Dublin den 16 juni 1904. Vilken översättning! Läsningen flyter fram och med all respekt för Thomas Warburtons tidigare översättning så är detta ett av mina största läsupplevelser. Ibland har all intensiv Joyceläsning känts lite otacksam, men nu är kärleken verkligen besvarad. Tonsatta dikter av James Joyce (Chamber Music) i bakgrunden bidrar till euforin.

Du som ännu inte läst “Ulysses” -köp ett ex av den vackra turkosa nyutgåvan, komplettera med Erik Anderssons bok och ett härligt läsäventyr ligger framför dig.

James Joyce på svenska

Äntligen kommer nyöversättningen av James Joyces “Ulysseus”. Efter flera års arbete har Erik Andersson (länk till DN Bok) fullbordat sitt arbete. Nu är det dags för omläsning av verket. Tack för den goda ursäkten!

Läsplattans begränsning

Snart köper jag nog en läsplatta. Men hur blir läshörnan så här ombonad i framtiden? Tapet med bokhylletryck?

Världen bättre än vi tror

Jag erkänner: aporna på Skansen kan mer om världen än jag. Eller rättare sagt så skulle deras slumpmässiga svar på frågor om världens tillstånd ge fler rätt än vad många av oss skulle svara. Vi är indoktrinerade av gamla, inaktuella kunskaper, fördomar om biståndsverksamheten samt av det ständiga bruset av negativa nyheter.

Inte visste jag att läskunnigheten bland unga Tanzanianer är 80% eller att familjeplaneringen har slagit igenom i många muslimska länder. Nu vet jag lite mer tack vare Hans Roslings artikel i DN i veckan.

Mer positiva nyheter: följ folkbildaren Hans Rosling på hans hemsida http://www.gapminder.org/

Ett fruset ögonblick

En hel första klass tysta och chockade. En blek fröken. Vad ska hända? Stackars Lars! Vilken hemsk present.

Det är adventstid. Året är 1965. Alla barn i klassen skulle ta med en inslagen liten present och varje dag i december fick en av oss välja ett paket. Och en dag var det Lars tur och han fick Kickis paket. Stackars Kicki som inte hade någon hemma som brydde sig särskilt mycket om hennes skolgång. Men Kicki hade varit driftig och själv letat upp något vackert i skafferiet och slagit in det.

Nu satt vi alla och tittade förskräckta på ett färgglatt buljongpaket. Skulle Lars börja gråta? Nej då. Han kom med de förlösande orden som fick hela klassen att andas ut, fröken att få färg i ansiktet och Kicki att sluta skämmas.

“Tack så väldigt mycket. Det här ska jag ge mamma i julklapp”.

En annan tid, men ändå nära

Svenska Dagbladet hade igår en ledare med en personlig och fin skildring av ett Sverige som inte ligger långt borta i tiden. ock blev det en märklig eftersmak av läsningen då författaren Per Gudmundsson låter berättelsen från fattigsverige och sin morfar hårda uppväxt mynna ut i en anklagelse mot Juholts mottagande av bostadsersättningar. Är alla moderater historielösa? Vilka ägde torvmossarna där 14-åringar fick slita ont och vilka var ordförande i fattigvårdsstyrelserna som tvingade människor leva och dö i förnedring och fattigdom? Kan det ha varit högermän?

Låt oss i alla fall konstatera att girighet, likgiltighet och ren ondska tycks vara människans onda följeslagare och bästa sättet att skydda oss för varandra är att bygga ett anständigt samhälle där mänskliga rättigheter hela tiden försvaras.

Fattigsverige är förvisso långt borta, men skildringarna från de privata äldre boendena i Stockholm visar med önskvärd tydlighet att smahällsbygget har sina brister.

Vi behöver också påminnas om det samhälle som de flesta av oss kommer ifrån för att inse vikten av det goda samhället och bättre förstå vad som är viktigt.

Sitter med min egen fars berättarskatt framför mig. När han gick bort 2007 hade han levt i nästan 80 år i ett samhälle där han föddes som statarson, fick ta emot allmosor under kriget för att han och syskonen inte skulle svälta, till att uppleva hur Sverige blev ett välfärdssamhälle.

Han var född 1928 och det betyder att hans berättelser och minnen har rätter långt in i Sveriges 1800-tal. Några av hans fina minnesskildringar har jg tidigare publicerat på bloggen, t ex Till minne av min far och fler kommer.

Min egen Mima

I Harry Martinsons rymdepos Aniara förströdde sig de stackars utlämnade passagerarna med bilder från den mystiska apparaten Miman.

Vi hade salighetens strand i miman fången,
i timmar lyste dess härlighet.

Är det en Mima jag köpt? Sitter med min iPhone i handen, försedd med läderfodral från Mulberry, och undrar om jag är riktigt klok. Falla så lätt för en frestelse! Jag borde veta att

Men nu är salighetens värld förgången,
förslungad mot en annan ändlöshet.
Bland mörka skuggor dränktes denna saga
av strömmar som ej miman kan förjaga.

Och vi är åter huttrande och svaga.

Nåja, min Mima hjälper mig minsann både med mental träning, meditation och mindfulness. Dessutom kan jag lyssna på Tranströmers dikter och på Roseanne Cashs musik.

Och så har jag laddat ner ett stearinljus där lågan slocknar om jag blåser på den. Kul en hel kvart.

Och tänk att ett köp av en iPhone lockar till omläsning av Martinsons diktning. Det är inte så dumt att äga en Mima